Epilogue

Peking Review

Under våren 1985 fick medlemmarna i Sealingue fullt upp med andra aktiviteter. Rösnes (sång) och Byström (bas) spelade tillsammans i Peking Review, ett band som drog åt glamrockhållet och blandade original med covers. Övriga medlemmar var Gunnar Frick och Börje "Bölla" Svensson. Det var ett tight litet band som gjorde ett antal spelningar och en omsusad portainspelning. 

Tanken var att Sealingue skulle fortsätta vid sidan av andra projekt och riktlinjerna drogs upp för en andra singel. Inspelningen blev av men inte singeln och sommaren 1985 flyttade Byström till Stockholm medan Uhlin samma höst drog till Umeå. På Musikhusets julfest 1985 samlades bandet och gjorde en utmärkt spelning, en värdig grand finale ty alla förstod att det skulle bli den sista spelningen även om orden inte uttalades. Byström och Rösnes skapade en stockholmsupplaga av Peking Review där de också återförenades med sealinguetrummisen Lindholm samt med Gunnar Berg på gitarr – också han en öviking i exil. Stockholms-Pekings repertoar bestod av mer poporienterat, i huvudsak eget, material. De gjorde bara två spelningar, varav en på Musikhusets julfest 1986.

Sealingue Review 

Julen 1987 uppträdde Sealingue Review på samma evenemang. Det var ett koncept ihopdraget på initiativ av Uhlin bestående av kvarvarande sealinguemedlemmar i övikstrakten - Uhlin, Edlund och Lundblad - och delar av det stockholmsbaserade Peking Review med Rösnes, Byström samt Gunnar Berg. Även Eriksson anslöt. På konserten spelades covers på "hits" av öviksband. Urval av låtar skedde via telefon som de lokala sällskapen sedan repade på var sitt håll. Med den spelningen är det punkt för den mer enhetliga historien om Sealingue. 

Peking Review hann med en studioinspelning och en portainspelning innan bandet "fadade ut". Den sista tiden var bandet förstärkt med ex-övikingen Nils Sundström på keyboard. Efter Peking spelade Rösnes ett tag bas i covergruppen Station to Station. Lindholm flyttade ganska snart efter Pekings borttynande till Helsingborg och i dessa trakter ingick han som trummis i flera olika band, bl a Simon Says.

Working Class Heroes

Sommarhalvåret 1991 hade Örnsköldsviks museum en stor utställning om Beatles och i samband med det ordnade Musikhuset flera hyllningskonserter till Liverpool-bandets ära. Eftersom Beatles alltid varit en stor inspirationskälla för flera av gossarna i Sealingue återsamlades nu Edlund, Uhlin och Lundblad för att vara med på ett hörn. Roberts bror Reine hade i oktober 1983 gästspelat i Sealingue som dragspelare (se Almanaque) men hoppade nu in på gitarr. Med bandnamnet Working Class Heroes uppträdde gossarna inför bland andra Cynthia Lennon i en stor invigningsgala i Nolaskolans aula (då med gamle legendariske öviksmusikern Greger Wikberg som vikarierande gitarrist) samt med flera andra MH-band på en kort men sägenomspunnen turné till Leningrad. Femte medlem var inledningsvis Lars-Håkan "Lalla" Andersson men inför den ryska resan hoppade rutinerade övikssångaren Jörgen Edlund in. Denna sättning fortsatte spela fram till 1995, bland annat ett par gånger i Härnösand. Beatles-låtarna byttes gradvis ut mot egna låtar där Reine gjorde musiken och Uhlin texterna men WC Heroes skakade även liv i Sealingue-låtar som Är det värt det och Skapa helgon. Inte heller WC Heroes upplöstes formellt och efter att bandet tog "en paus" har Edlund spelat bas i flera olika konstellationer.

Högt spel i Baltimore

Byström och Uhlin gjorde under åren 1987-95 några portainspelningar tillsammans med Uhlins synt som grund. Parallellt med det hade Byström under 90-talet ett lågfrekvent samarbete med Eriksson då de gjorde samplingsinspelningar, bland annat under namnet Bob Martin & co. Det påbörjades t o m ett projekt där Byström och Eriksson med sin dator i Stockholm samplade beats som de skickade till Uhlin som lade på ett keyboardarrangemang. Projektet färdigställdes aldrig men med den instrumentala skiss som i efterhand döpts till Högt spel i Baltimore kan vi säga att cirkeln slöts. Byström- Eriksson-Uhlins mer eller mindre seriösa musikinspelningar under slutet av 1970-talet med ostämt piano, tomma kaffeburkar och leksaksgitarr avslutades ca 15 år senare med datorer, samplingar och synt.